Kungsleden del 2

Dag 5

Här skiljs Boel och jag åt. Hon vill ta sig till Kebnekaise och tänker försöka göra det på en dag och gena vid Singi, medan jag har alldeles för ont i knän och ben för att våga mig på något sådant. Jag siktar på Singi istället. Packningen är lite för tung och terrängen lite för teknisk för att det ska funka med min kropp, och även om jag älskar min McKinley Polar 65, så tror jag att den inte är gjord för så tunga packningar, och att det kanske är dags att pensionera den. Hur jag än spänner och justerar så glider höftbältet ner över baken, istället för att sitta på höfterna, så jag bär i princip ryggsäcken på axlarna. (Det har sitt pris, för efter vandringen har jag någon sorts nackspärr i två veckor i vänster skuldra, och kan inte röra huvudet ordentligt.) Och om jag drar ihop höftbältet ordentligt nyper det istället i skinnet och jag får nästan blodbrist i benen.

När jag kryper ur tältet på morgonen har Boel redan dragit sin kos. Jag ska inte gå många kilometer idag och tar det riktigt lugnt. Bortsett från ett regnoväder är dagen rätt händelselös och jag bestämmer mig för att sova inomhus i Singistugan. Det finns två riktigt högljudda grupper i storstugan och jag får inte det lugn jag behöver, men jag kan i alla fall vila ut ordentligt.

På väg till Sälka. Det är så mycket vatten, överallt. En rejäl kontrast till torra Södermanland, med eldningsförbud och bevattningsförbud.

Det regnade mer eller mindre hela tiden när jag vandrade till Singi.

Mot kvällen går jag ner till bäcken, en bit bort från stugorna, och tvättar mig. Jag måste ha förträngt jokkdoppet vid Alesjaure för jag tänker hurtigt att jag nog ska kunna stå i bäcken. Jag stoppar ner en fot och ångrar mig snabbt. Sedan sitter jag på knä i mossan bredvid och tvagar det viktigaste, inklusive håret, medan myggorna kalasar på mig. Fördelen är att efter den isduschen, med isvatten i håret, känns kvällsluften mild och behaglig och jag sitter där en stund och bara myser. På vägen upp ser jag min absoluta favoritväxt: tätört. Det finns hur mycket som helst längs med bäcken där, små små exemplar.

Dag 6, 7, 8

Idag drar jag till Keb. Många pratar om hur dramatiskt det är att gå mellan bergväggarna där, i den ganska trånga dalen, men efter Vistas och Nallo och morgonen vid Gardenvarri kan inget riktigt nå upp till de upplevelserna. Det är desto mer dramatiskt när man lämnar dalgången och Kebnekaisedalen öppnar sig framför en. Solen skiner och för första gången på länge ser jag en person prata i telefonen. Efter några dagar helt utan elektriska apparater - jag har bara använt mobilen för att lyssna på ljudböcker vid läggdags - känns det jättekonstigt att se ett helt vanligt telefonsamtal. På en gång ringer jag Stålmorsan och har ett trevligt samtal, det första sedan jag drog ut.

Ett foto i riktning mot Singi, med ryggen mot Kebnekaise fjällstation.

Kebnekaise fjällstation är ett speciellt ställe. Det är mycket folk, hög puls, hög ljudnivå, feststämning hela tiden. För mig som kommit från det relativa lugnet på leden blir det nästan en liten kulturchock, och jag som ändå har bott i Stockholm i fyra år nu. Det är otroligt vad man vänjer sig snabbt vid saker. Jag fixar ett tältband så jag får åtkomst till servicehuset och sätter upp tältet på en perfekt liten plats nedanför Kaipak, helt omgivet av snår och osynligt från leden. Nu inleds tre dagar med bastu, godis, vila och någon enstaka utflykt. Jag ville verkligen försöka mig på Kebnekaise, men jag är orolig över mina ben och prioriterar vila framför prestationer nu.

Mitt tält är så välkamouflerat att jag tappar bort det flera gånger. Fast det kanske säger mindre om min förmåga att gömma tält och mer om hur glömsk jag är.

På kvällen den första dagen har jag ett kärt återseende med Boel, som stannade vid Keb för att vila i två dagar innan hon drog vidare mot Vakkotavare. Det blev ingen toppbestigning eftersom leden också slitit hårt på henne, och hon skulle satsa på lugn sightseeing sista delen av sin vandring. Jag, som ser avslutningen på min vandring nalkas, hade gärna hängt med, men jag vill också hem.

Två portioner pasta med pastasås, så mycket parmesanost jag kan trycka i mig, Marabou chokladkaka och mer O'boy chokladpulver. Perfekt. De här sista dagarna kantades av mat och mer mat.

Kväll vid fjällstationen.

Under min tid här besökte jag Silverfallet och kom en bit uppför Skartaklacken. Silverfallet blev ett frustrerande misslyckande. När jag närmade mig började det blåsa och regna alldeles förfärligt, så jag kom faktiskt aldrig fram till slutet på stigen. Jag fick sätta mig på knä och kura så jag inte blåste omkull, ta ett pliktskyldigt foto och sedan, med andan i halsen, navigera över stenskravlet tillbaka ner till platten.

Så här nära kom jag.

Selfietime.

Sedan hade jag en blöt vandring tillbaka, där regnet piskade mig i ryggen och blötte ner byxorna baktill.

 Dagen efter tog jag Skartaklacken. Jag hade tänkt mig en toppbestigning, men en bit upp kändes det inte så viktigt längre. Jag hörde forsen några tiotal meter bort och gick dit istället. Där fick jag se ett jättevackert vattenfall i två steg, och med det var jag nöjd. Det blev som en ersättning för Silverfallet, och jag var inte alls besviken över att jag inte kom upp på Skartaklacken heller. Ett stenkast från vattenfallet finns det ett litet ställe med lä och fin utsikt över Láddjujávri, så där tryckte jag i mig en massa gifflar och hade det trevligt.

På väg upp till Skartaklacken.

Man behöver inte komma långt upp på klacken för att få fin utsikt. Duolbagorni och Keb.

Nikkaluoktadeltat.

Det vackra vattenfallet.

Jag ska nämna att jag såg Fjällräven Classic också, men eftersom jag anlände till Keb den 11:e, när den första gruppen släpptes, blev det aldrig något problem. Jag såg de snabba löparna på vägen till fjällstationen, och sedan såg jag de andra vandrarna mest från servicehuset, där jag satt och läste en bok eller lagade mat.

Nedanför Skartaklacken finns det ett gäng stora stenblock som lossnat från berget vid frostsprängning. Här verkade det finnas fina boulderingtillfällen.

Dag 9

Det här var sista dagen med vandring, men det känns som om resan redan är över. Det är dåligt väder och jag får packa ner ett blött, lerigt tält och sedan ge mig av på en 19 kilometer lång vandring till Nikkaluokta. Benen mår i alla fall bättre. Det finns inte så mycket att säga här. Det är mulet och lite trist, men naturen fin. Det märks att man lämnar de vildare fjällen, som drar sig tillbaka och öppnar för ett flackare landskap.

Láddjujávri lyser grönblå av glaciärvattnet.

Vid Sarri finns det en portal som markerar slutet eller början av Dag Hammarskjöldsleden. Det var bitterljuvt att passera genom den.

Lap Dånalds verkar inte sälja några renburgare och jag vill inte ha våfflor, så jag fortsätter till Nikkaluokta Sarri där jag helt sonika bokat en stuga, och det var så värt det. Jag spenderar största delen av min tid i det stora allrummet med att dricka varm choklad, läsa böcker och ta det lugnt. Och så äter jag en hiskeligt god renskav med potatismos och lingon. Jag kan rekommendera Sarri; det är ett mysigt ställe.

Civiliserat leverne.

Nom! Generöst tilltagen portion.

Dag 10

Jag tar bussen till Kiruna, men istället för att åka direkt till den temporära tågstationen, stannar jag i staden, utforskar lite och handlar mat till tågresan. Det finns nämligen inga köpställen vid tågstationen och tågmaten är dyr och tråkig. Jag köper lite torkat renkött också och passerar kyrkan på vägen tillbaka till busstationen. Sedan lämnar jag Norrland för en otroligt händelselös hemresa.