Hemma från Kungsleden

Nu blir det lite bakvänt. Jag kom hem från Kungsleden - Dag Hammarskjöldsleden - igår, men eftersom jag väntar på foton från en person som jag träffade där så avvaktar jag lite med att skriva inlägg som detaljerar själva vandringen. Så här får ni ett inlägg som handlar om det hela lite mer övergripande.

Först lite statistik:

1. Bältet åkte av dag 2 eftersom det bara var i vägen.
2. Badkläderna användes aldrig. Antingen bastade man naken eller så snabbdoppade man sig i någon jokk.
3. Skalbyxorna användes aldrig, men skaljackan användes nästintill dagligen. Den fungerade som både vindjacka och regnjacka.
4. Dagryggsäcken fick jag oväntat mycket användning för. Den hängde med på dagsturer kring Keb och var ovärderlig om man tältade i anslutning till en fjällstuga och tänkte spendera kvällen inomhus.
5. Sovsäck, liggunderlag och tält presterade över förväntan. Jag sov som en drottning.
6. Själva stigen på leden är i väldigt dåligt skick. På torr mark består den av stenskravel med ett tunt lager humus, och tusentals vandrare har nött ner humuslagret tills stigen består av ojämna stenar med lite mark runt. En varning till de som har taskiga knän eller vrister.
7. Jag är nog ingen toppbestigare trots allt. Jag besteg inte ett enda berg. Hade två dagar för Kebnekaise, men kom bara en tredjedel uppför Skartaklacken.
8. Det regnade varje dag. Allt från en snabb skur till hällregn.
9. Jag hade 18 kilo packning med mat inräknat. Inte okej.

Så jag kom hem igår och det blev faktiskt rätt jobbigt. Jag hade inga förväntningar alls på leden eftersom jag aldrig varit i fjällen tidigare, och jag blev så glatt överraskad. Visst var det stundtals jobbigt och spänt däruppe, men jag hade en fantastisk tid där. När jag klev av tåget i Stockholm kände jag mig nästan vingklippt. Kungsleden är gemytlig, människorna trevliga, livet enkelt och basalt, medan Stockholm är stort, anonymt och stressigt. Jag är verkligen ingen stockholmare. Jag ska bo i skogen någonstans med några höns och en get, precis som jag känt sedan tonåren. Frågan är hur man kommer dit.

Hur som helst, Kungsleden alltså. Naturen. Vidderna. Livet däruppe. Det finns inga adjektiv eller adverb som går att beskriva det, utan att det låter klyschigt eller tramsigt. Jag ska begränsa mig till att säga att det är en upplevelse både mentalt och fysiskt. När man ägnar hela dagen åt att gå i samma dalgång, och en timmes vandring gör att man inte kommit längre än att man kan se samma bergstopp ur en annan vinkel ... tiden får ett helt annat perspektiv. Även om man kanske går precis lika snabbt som man gör i en stad, känns det som om man inte kommer någonstans enbart för att omgivningen inte förändrats nämnvärt. I början blev jag lite stressad. Har jag inte kommit längre än så här på hela dagen? Skynda, skynda. Sedan accepterar man faktum. I likhet med slow food, där maten är noggrant utvald och tillagas med omsorg, utan att det ska gå snabbt eller vara effektivt, blir vandringen en slow walk, där varje steg blir viktigare än den totala förflyttningen. Summan blir mindre än delarna, upplevelsen viktigare än målet. Istället för att bara komma förbi ett berg blir det väldigt spännande att, två timmar senare, få se det i en annan vinkel.

Jag hade planerat att gå traditionella Dag Hammarskjöldsleden, men tack vare en tjej jag mötte i Alesjaure blev det en omväg från Alesjaure till Vistas, sedan förbi Nallo och ner till Sälka. Jag är otroligt glad för att jag tog beslutet att haka på henne. Vistasdalen är en outforskad juvel, även om de sista kilometrarna till Vistas går igenom en riktigt tråkig björkskog. Men vägen upp och förbi Nallo ... landskapet går från yppigt och grönt till högalpint och kargt, med många forsar och långa grunda vad.  Vi fick gå på skrå över snö med den strida jokken nedanför, och sedan navigera oss i vad som bäst går att beskriva som ett månlandskap. När vi äntligen nådde grässlätten ner till Sälka ville jag bara knäppa av mig ryggsäcken och rulla runt i gräset av glädje. Det kändes som om vi var tillbaka nere på jorden.

Vägen efter Nallo. Vi fick skråa över de två snöfälten till höger om jokken.

Sedan tog jag mig till Kebnekaise. Planen var att bestiga Keb, men jag var riktigt orolig över mina knän och tog kortare dagsturer i området. Jag föredrar nog Abisko dock. Naturen är mer varierande där, och stämningen är lite lugnare och mer intim. Kebnekaiseområdet är fantastiskt, men stämningen var annorlunda. Många åker nog dit bara för att bestiga Keb, så det var väldigt många högljudda ungdomar där, och mycket stoj och stim. Jag fick absolut inga dåliga vibbar; det var bara det att jag vant mig vid lugnet ute på leden. Och om man har ont i knäna och behöver ta det lugnt är man i princip bunden till fjällstationen eftersom alla stigar är i dåligt skick. Nu pågår ett arbete för att förbättra stigarna, så det kommer nog att bli bättre under kommande år.

Det var bitterljuvt att ta avsked från leden och Lappland. Hemma i Stockholm är det så otroligt varmt och det känns som om jag störtat ner i det vanliga livet. Men det blir fler äventyr! När jag kan lägger jag upp mer om turen.

God tur.