Kungsleden del 2

Dag 5

Här skiljs Boel och jag åt. Hon vill ta sig till Kebnekaise och tänker försöka göra det på en dag och gena vid Singi, medan jag har alldeles för ont i knän och ben för att våga mig på något sådant. Jag siktar på Singi istället. Packningen är lite för tung och terrängen lite för teknisk för att det ska funka med min kropp, och även om jag älskar min McKinley Polar 65, så tror jag att den inte är gjord för så tunga packningar, och att det kanske är dags att pensionera den. Hur jag än spänner och justerar så glider höftbältet ner över baken, istället för att sitta på höfterna, så jag bär i princip ryggsäcken på axlarna. (Det har sitt pris, för efter vandringen har jag någon sorts nackspärr i två veckor i vänster skuldra, och kan inte röra huvudet ordentligt.) Och om jag drar ihop höftbältet ordentligt nyper det istället i skinnet och jag får nästan blodbrist i benen.

När jag kryper ur tältet på morgonen har Boel redan dragit sin kos. Jag ska inte gå många kilometer idag och tar det riktigt lugnt. Bortsett från ett regnoväder är dagen rätt händelselös och jag bestämmer mig för att sova inomhus i Singistugan. Det finns två riktigt högljudda grupper i storstugan och jag får inte det lugn jag behöver, men jag kan i alla fall vila ut ordentligt.

På väg till Sälka. Det är så mycket vatten, överallt. En rejäl kontrast till torra Södermanland, med eldningsförbud och bevattningsförbud.

Det regnade mer eller mindre hela tiden när jag vandrade till Singi.

Mot kvällen går jag ner till bäcken, en bit bort från stugorna, och tvättar mig. Jag måste ha förträngt jokkdoppet vid Alesjaure för jag tänker hurtigt att jag nog ska kunna stå i bäcken. Jag stoppar ner en fot och ångrar mig snabbt. Sedan sitter jag på knä i mossan bredvid och tvagar det viktigaste, inklusive håret, medan myggorna kalasar på mig. Fördelen är att efter den isduschen, med isvatten i håret, känns kvällsluften mild och behaglig och jag sitter där en stund och bara myser. På vägen upp ser jag min absoluta favoritväxt: tätört. Det finns hur mycket som helst längs med bäcken där, små små exemplar.

Dag 6, 7, 8

Idag drar jag till Keb. Många pratar om hur dramatiskt det är att gå mellan bergväggarna där, i den ganska trånga dalen, men efter Vistas och Nallo och morgonen vid Gardenvarri kan inget riktigt nå upp till de upplevelserna. Det är desto mer dramatiskt när man lämnar dalgången och Kebnekaisedalen öppnar sig framför en. Solen skiner och för första gången på länge ser jag en person prata i telefonen. Efter några dagar helt utan elektriska apparater - jag har bara använt mobilen för att lyssna på ljudböcker vid läggdags - känns det jättekonstigt att se ett helt vanligt telefonsamtal. På en gång ringer jag Stålmorsan och har ett trevligt samtal, det första sedan jag drog ut.

Ett foto i riktning mot Singi, med ryggen mot Kebnekaise fjällstation.

Kebnekaise fjällstation är ett speciellt ställe. Det är mycket folk, hög puls, hög ljudnivå, feststämning hela tiden. För mig som kommit från det relativa lugnet på leden blir det nästan en liten kulturchock, och jag som ändå har bott i Stockholm i fyra år nu. Det är otroligt vad man vänjer sig snabbt vid saker. Jag fixar ett tältband så jag får åtkomst till servicehuset och sätter upp tältet på en perfekt liten plats nedanför Kaipak, helt omgivet av snår och osynligt från leden. Nu inleds tre dagar med bastu, godis, vila och någon enstaka utflykt. Jag ville verkligen försöka mig på Kebnekaise, men jag är orolig över mina ben och prioriterar vila framför prestationer nu.

Mitt tält är så välkamouflerat att jag tappar bort det flera gånger. Fast det kanske säger mindre om min förmåga att gömma tält och mer om hur glömsk jag är.

På kvällen den första dagen har jag ett kärt återseende med Boel, som stannade vid Keb för att vila i två dagar innan hon drog vidare mot Vakkotavare. Det blev ingen toppbestigning eftersom leden också slitit hårt på henne, och hon skulle satsa på lugn sightseeing sista delen av sin vandring. Jag, som ser avslutningen på min vandring nalkas, hade gärna hängt med, men jag vill också hem.

Två portioner pasta med pastasås, så mycket parmesanost jag kan trycka i mig, Marabou chokladkaka och mer O'boy chokladpulver. Perfekt. De här sista dagarna kantades av mat och mer mat.

Kväll vid fjällstationen.

Under min tid här besökte jag Silverfallet och kom en bit uppför Skartaklacken. Silverfallet blev ett frustrerande misslyckande. När jag närmade mig började det blåsa och regna alldeles förfärligt, så jag kom faktiskt aldrig fram till slutet på stigen. Jag fick sätta mig på knä och kura så jag inte blåste omkull, ta ett pliktskyldigt foto och sedan, med andan i halsen, navigera över stenskravlet tillbaka ner till platten.

Så här nära kom jag.

Selfietime.

Sedan hade jag en blöt vandring tillbaka, där regnet piskade mig i ryggen och blötte ner byxorna baktill.

 Dagen efter tog jag Skartaklacken. Jag hade tänkt mig en toppbestigning, men en bit upp kändes det inte så viktigt längre. Jag hörde forsen några tiotal meter bort och gick dit istället. Där fick jag se ett jättevackert vattenfall i två steg, och med det var jag nöjd. Det blev som en ersättning för Silverfallet, och jag var inte alls besviken över att jag inte kom upp på Skartaklacken heller. Ett stenkast från vattenfallet finns det ett litet ställe med lä och fin utsikt över Láddjujávri, så där tryckte jag i mig en massa gifflar och hade det trevligt.

På väg upp till Skartaklacken.

Man behöver inte komma långt upp på klacken för att få fin utsikt. Duolbagorni och Keb.

Nikkaluoktadeltat.

Det vackra vattenfallet.

Jag ska nämna att jag såg Fjällräven Classic också, men eftersom jag anlände till Keb den 11:e, när den första gruppen släpptes, blev det aldrig något problem. Jag såg de snabba löparna på vägen till fjällstationen, och sedan såg jag de andra vandrarna mest från servicehuset, där jag satt och läste en bok eller lagade mat.

Nedanför Skartaklacken finns det ett gäng stora stenblock som lossnat från berget vid frostsprängning. Här verkade det finnas fina boulderingtillfällen.

Dag 9

Det här var sista dagen med vandring, men det känns som om resan redan är över. Det är dåligt väder och jag får packa ner ett blött, lerigt tält och sedan ge mig av på en 19 kilometer lång vandring till Nikkaluokta. Benen mår i alla fall bättre. Det finns inte så mycket att säga här. Det är mulet och lite trist, men naturen fin. Det märks att man lämnar de vildare fjällen, som drar sig tillbaka och öppnar för ett flackare landskap.

Láddjujávri lyser grönblå av glaciärvattnet.

Vid Sarri finns det en portal som markerar slutet eller början av Dag Hammarskjöldsleden. Det var bitterljuvt att passera genom den.

Lap Dånalds verkar inte sälja några renburgare och jag vill inte ha våfflor, så jag fortsätter till Nikkaluokta Sarri där jag helt sonika bokat en stuga, och det var så värt det. Jag spenderar största delen av min tid i det stora allrummet med att dricka varm choklad, läsa böcker och ta det lugnt. Och så äter jag en hiskeligt god renskav med potatismos och lingon. Jag kan rekommendera Sarri; det är ett mysigt ställe.

Civiliserat leverne.

Nom! Generöst tilltagen portion.

Dag 10

Jag tar bussen till Kiruna, men istället för att åka direkt till den temporära tågstationen, stannar jag i staden, utforskar lite och handlar mat till tågresan. Det finns nämligen inga köpställen vid tågstationen och tågmaten är dyr och tråkig. Jag köper lite torkat renkött också och passerar kyrkan på vägen tillbaka till busstationen. Sedan lämnar jag Norrland för en otroligt händelselös hemresa.

Kungsleden, del 1

Resan till Kungsleden
Den fjärde augusti är det toppenväder och jag sitter på jobbet i hela vandrarmunderingen, med en alldeles för tungt packad ryggsäck, som jag senare får erfara. Det måste vara något i luften för mina kära kollegor har en massa mat över som jag får med mig - två avokador, en påse med plantainchips och en skål med soppa som jag käkar till middag innan jag drar. Tack!

Jag har bara åkt nattåg en gång tidigare. Det var inte vidare roligt då eftersom jag inte visste hur avgörande öronproppar är, men nu har jag garderat mig. Jag får dela hytt med fyra äldre tjejer som har vandrat mycket tidigare, och nu är de på väg upp till Abisko för att göra dagsturer i omgivningen. Vi berättar vandringshistorier för varandra, de avundas mina lätta vandringskängor och jag avundas deras erfarenhet och alla vandringar de har gjort.

Standardutbud i Nattavaara.

Vi stannar till på förmiddagen i Nattavaara. Där säljer man färsk suovas och renskav som man säljer nötfärs i Stockholm. Exotiskt. Vi passerar polcirkeln som är utmärkt med en skylt och vita stenar. Jag har aldrig varit så här långt norrut tidigare. Tidigare kom jag bara till Vännäs för två somrar på en ekogård. Till sist når vi Torneträsk och jag inser att vi är nära målet. De fyra tjejerna måste tycka att min entusiasm är lite rolig. De pekar ut toppar och landmärken åt mig och får många "wow" och "nej vad coolt" till svar.

Torneträsk

Bara några minuter kvar till målet!

Jag blir omedelbart förälskad i Abiskoområdet. Det är så stort, öppet och vilt. Eller ja, vildare än i Södermanland i alla fall. Fjällbjörkarna färgar landskapet skarpt grönt, och därtill har man snöfläckar här och där på bergen. Jag kommer dit på eftermiddagen, checkar in och hinner ta en tur upp med linbanan till Nuolja innan linbanan stänger. Hela vägen upp har man fantastisk utsikt över hela dalen, Torneträsk och Lapporten, som är så mycket maffigare i verkligheten än på bilderna. Snön ligger kvar på sina ställen och det är betydligt svalare här. På vägen tillbaka utforskar jag kanjonen och dess omgivningar, ringer Stålmorsan och orerar om hur fint allt är.

Lapporten. Fotot är taget från Njallus lilla fikstuga.

Tillbaka på fjällstationen snackar jag lite med tre killar som delar rum med mig. Två bor i Stockholm men jag glömde ta deras namn tyvärr. De hade haft med sig alldeles för mycket mat och försökte prångla på mig pesto, och hade jag inte haft med mig all mat jag behövde hade de nog lyckats. Men de kunde ge mig ett reparationskit till thermaresten, för jag hade glömt mitt och de hade tagit med sig två. Sedan drar jag till restaurangen för min bokade trerätters. Jag tror aldrig jag har ätit så god mat. Förrätten var en gazpacho med en kula gazpachosorbet till. Det låter ungefär lika attraktivt som ketchup på Ballerinakex, men det var så gott så jag kunde ha smugit mig in i köket och tagit en portion till.

Efter middagen hittar jag en lugn vrå i Samerummet. Där kan jag se solnedgången och bara slappna av inför morgondagen, då jag börjar vandra. Att vara här uppe känns bara rätt. Naturälskaren i mig får sitt lystmäte.

Hade en stilla kväll i Samerummet med den här utsikten.

Dag 1

Nästa morgon är en fin dag och jag drar ut på leden. Ända till Abiskojaure går man längs med Abiskojåkka, och det är spännande att se hur den smala, strida forsen sakta vidgas till en bred, något lugnare jokk. Jag står där och tänker på att jag säkert kommer att få vada framöver, och hoppas att det inte blir över ett sådant här vattendrag.

På väg!

Lunch vid jokken. Primusköket hänger i trädet. Lite trist bara att någon hade sköljt ur sina nudlar rakt i vattnet där de såg minst sagt malplacerade ut.

Vid avtagsvägen till Abiskojaure drar ett regnoväder förbi. Jag funderar på om jag ändå ska gå till Abiskojaure, eller om jag ska satsa på att sova söder om Giron och försöka mig på en toppbestigning. Så blir det icke. Det skulle ta några timmar att bestiga Giron, det är lite halvsent på eftermiddagen och jag hittar ingen vettig lägerplats som skulle låta mig ansluta till leden ungefär öster om Gardenvarri. Jokken mellan de två bergen ser lite för strid och brant ut. Jag rundar Gardenvarri istället och siktar på sjön söder om berget. Jag segar mig fram på skrå runt berget, det känns som om jag inte kommer någonstans hur mycket jag än går, och dessutom börjar rejäla regnmoln skymta rakt framför mig.

Jag blir alltid lite filosofisk på vandring. Gåendet är så bra för tankarna. De här visdomsorden slog an hos mig.

Till sist når jag sjön. Där finns det några finfina tältplatser, så jag smäller upp tältet och hinner precis krypa in innan regnet kommer. När jag ska laga mat i absiden upptäcker jag att primusköket är trasigt. Piezotändaren ger en gnista och det kommer gas, men jag får ingen eld. Det gick fint att laga lunch tidigare på dagen, så jag förstår inte vad som kan ha skett. Jag tänker inte på att tändstickor kunde ha fått fyr på köket, men har ändå inga med mig. Klassiskt. Jag tröstäter mackor och godis som middag.

Det blev en inomhuskväll med regnet mot tältduken. Hur mysigt som helst, trots trasigt kök.

Dag 2

Jag sover fantastiskt gott. När jag kliver ut ur tältet skiner solen mot mig och molnen seglar sakta över himlen. Det känns som om jag står uppe på himlens tak. Jag bara ler. Den enda klockan finns på mobilen som är avstängd, så jag har ingen aning om vad klockan är. Bra. Jag har en rätt maklig förmiddag, låter tältet torka i solen och kommer inte iväg förrän efter tio, vilket några förbipasserande avslöjar.

God morgon!

En liten, liten människa i en stor, stor värld.

Obligatorisk spångbild.

Eftersom primusköket är trasigt och jag inte har kommit på att jag kan tigga till mig tändstickor för att lösa problemet, måste jag anpassa min vandring litegrann. Jag hade tänkt vandra Dag Hammarskjöldsleden ändå, men nu är jag bunden till att sova i anslutning till stugorna för att få varmt vatten till maten. Det är inget större problem. Jag styr kosan mot Alesjaurestugorna och kommer dit relativt sent på eftermiddagen. Stigens dåliga skick har gett mig rejält med stryk så jag är ganska trött. Jag letar upp närmaste tältplats som är en klippavsats i princip rakt ovanför jokken. Tur att jag inte går i sömnen ...

Fin utsikt, men det är lite väl spännande att gå till sängs.

Bastun och påföljande dopp i jokken är dagens höjdpunkt. Vi är dryga tiotalet tjejer som sitter därinne och har rätt kul. Jag börjar prata med en som gärna vill gå i Vistasdalen och hittar henne senare i köket. En stund senare har vi bestämt oss för att gå till Vistas tillsammans. Vägen Tjäktja-Sälka ser lite enformig ut, medan Vistas-Nallo-Sälka kommer att bjuda på något betydligt annorlunda. Det är ett lätt beslut, särskilt om man är två.

En bild på bastun. Innan jag kom till Alesjaure trodde jag att det här var själva stugan, för det var det enda som folk fotade (så även jag). Jag kunde inte förstå hur det kunde få plats kök och tiotals bäddar och butik i det där lilla kyffet.

Det här är lite närmare sanningen... men bara lite, för några hus är dolda.

Dag 3

Boel och jag slår följe till Vistas. De första kilometrarna är kanske inget att hänga i julgranen, särskilt inte när jag halkade på en sten och drattade med ändan före i vattnet alldeles söder om Alisjavri, men vid Vuolip Cazajavri är det som att kliva in i filmen Landet för Längesedan och dalen som är karaktärernas slutmål. Wow. Det är ett eget litet universum, bördigt och vidsträckt, placerat i en dal mellan höga berg. Det blåser inte särskilt mycket och man kan se så långt. Så här tänker jag mig att paradiset kan ha sett ut. Humöret är på topp. Några kilometer senare blir marken ett rutnät av små vattendrag, sankmark och torrmark, och jag får göra mitt första riktiga skorna-av-vad med Boels hjälp.

Platån man måste upp på innan man kan ta sig ner i Vistasdalen.

Vistasdalen. Det gör sig bara inte på bild. Den är så mycket vackrare i verkligheten. Ett litet paradis inhyst bland branta bergväggar.

Tar en fantastisk bild...

...från en väldigt läskig utkiksplats. Jag såg inte hur tunn stenen var förrän jag gick ner på sidan för att ta foto på Boel.

Obligatorisk vandrare-i-fjällen-bild.

Det blev till att vada också.

Dramatiska berg i Vistas.

Vi kommer fram till att Vistasdalen, och sedermera Nallo, är som hämtat från Sagan om Ringen.

Mot eftermiddagen är det inte lika kul för någon av oss. Vi når en björkskog som pågår i kilometer efter kilometer. Det finns inga bra viloplatser och det är blött och sankt och snårigt, och jag som har lite problem med klaustrofobi får det jobbigt. När vi ser en skylt som visar att Vistas inte är långt bort klampar vi sammanbitet på och stapplar fram till Vistasstugan med alla resurser uttömda. Det regnar, är fullt med mygg, och tält känns inte så aktuellt, så vi skrapar ihop pengar till två stugplatser och får plats i hundstugan, där vi får dela rum med Livia och hennes Schipperke Bella.

Vilken underbar liten hund och vilken trevlig ägare. Bella är en vakthund och skulle egentligen ha vaktat mot oss, men vi blir familj när vi ger henne lite kärlek efter deras långa vandring från båtlänningen norr om Nikkaluokta. Prompt bestämmer hon sig för att vakta oss också och skäller inte när hon hör oss komma. Deras vandring hade bestått av enbart kavande genom tät björkskog. Livia verkar dessutom ha drabbats av feber och mår inte alls bra, men vi får igång kaminen, Livia bjuder på jordnötssmör och alla blir på bättre humör. Med undantag för att Bella skäller på natten när det kommer sena vandrare, så sover jag gott.

Inomhus. Torra, mätta, varma och belåtna.

Dag 4

Vi bryter upp relativt tidigt och tar oss an den långa stigningen till Nallostugan. Gradvis förändras landskapet och blir mer och mer kargt och dramatiskt. Berget Nallu - nålen - reser sig framför oss som en spik rakt upp. Det här blir vadens dag och jag är glad att jag fick göra det lilla vadet igår så jag blev varm i kläderna (eller snarare kall om fötterna). Nu ska sägas att vi tar oss över alla vattendrag utan att behöva ta av oss skorna, och vi tar oss över torrskodda dessutom, men jag har stor respekt för vattnet och vill inte dratta i igen. Vattendragen är ganska häftiga, om än grunda, och sveper undan stavarna om man inte är aktsam. På grund av de höga vattenstånden är alla vad "lite mer" än vanligt, så vitt jag förstår. Någon kilometer innan Nallo är jag ganska tömd på energi och vi får stanna en liten stund medan jag lugnar ner mig. Sedan tar vi oss över de två sista, jättebreda vaden vid Nallostugan.

Varje nytt vattenfall är vackrare än det förra.

Nallu i fjärran.

Allt eftersom vi tog oss högre upp blev det kallare, kargare och blötare.

Lite senare blir rösena viktiga för att veta hur man bäst ska gå.

Stenskravel. Min nemesis.

Man måste ha minst ett foto där man står som en upptäcktsresande på 1500-talet.

Nallo! 915 meter över havet.

Efter en händelselös lunch där jag käkade mina tortellini direkt ur kastrullen på stugan förstutrappa bar det av igen. Den här biten var dramatisk på alla sätt. Vi fick gå på skrå över snö två gånger och sedan vada över jokken från Stuor Reaidavaggi. Sedan hade vi ett oändligt stort månlandskap framför oss. Det fanns nästan ingen vegetation, bara kilometer efter kilometer med stenskravel och små bäddar med bar jord. Luften var frisk och sval och jag har en dröm om att kanske tälta där någon gång.

På väg från Nallo, som döljs bakom kullen till höger i bild. Rakt fram är dalen ner till Vistas.

Det är så kargt att marken på sina ställen ligger helt bar.

Ett ansikte bara en mor kan älska.

Sälka, långt där nere.

Gradvis skiftar landskapet från högalpint till fin gräsmark. Vi har nått dalen där Sälkastugorna finns belägna. Jag känner mig som en kalv på grönbete. Jag kan inte riktigt beskriva det. Landskapet vid Nallo var så speciellt och jag vill dit upp igen, men jag är precis lika glad över att kunna gå i gräs och ha grönska omkring mig. Efter den långa dagen känner jag ett stort godisbehov och det ryktas att Sälka har en välsorterad butik. Ja tack.

Här inleds en livslång kärlek till O'boys pulverchoklad.

Boel och jag sätter upp våra tält på stugön, i det här unika lilla deltat där tälten ligger utspridda på små öar, omgivna av strömmande vatten. På något sätt känns det som att man befinner sig på fast mark igen. Myggorna är tyvärr tillbaka. "Bitch", muttrar jag åt en, kommer på att Boel sitter alldeles intill och kanske trodde att jag pratade om henne, så jag skyndar mig att förklara situationen. Hon skrattar och säger att hon förstår, för hon kallade precis en enveten mygga för "jävel".