Varför är Alone så bra?

Det här är ett till stor del spoilerfritt inlägg.

Jag har tittat slaviskt på Alone de senaste dagarna. För de som inte vet så är det en "dokusåpa" där tio överlevnadsexperter placeras ut på Vancouver Island i Kanada, med målet att överleva så länge som möjligt. De har ingen kontakt med varandra eller omvärlden, men har en nödsändare med sig som de kan använda i akutsituationer eller för att kasta in handduken och bli hämtad. Den som klarar sig längst vinner 500 000 dollar.

Jag tittade på den för att jag inte kan få nog av friluftsliv just nu, och för att jag har stor respekt för bushcraft och överlevnad. Först kändes serien lite blasé för den är filmad som alla andra dokusåpor. Produktionsteamet ger utlopp för den kreativa ådran och klipper friskt ihop saker, i alla fall i introt, utan hänsyn till vare sig tid eller rum. Varje avsnitt har dessutom ett tema, så om ett tidigt avsnitt handlar om, säg hotet från rovdjuren, kan man vara säker på att rovdjuren inte nämns alls i senare avsnitt. Kontrasten blir så pass stor att det känns som om alla rovdjur evakuerats från ön, så realismen haltar lite här och där.

Men! Följande är det som är så bra med serien, förutom att det är otroligt trevligt att se överlevnadsexperter göra det de är bra på. Dokusåpor skapar gärna drama genom att ställa olika personer mot varandra, eller bara tussa ihop dem på ett litet utrymme. Förr eller senare kommer konflikterna, allianserna, skitsnacket. Själv tycker jag så genuint illa om den sortens tv - jag tycker bättre om när folk är sams - att jag inte tittar på dokusåpor alls. Alone är helt annorlunda, i att det inte finns några tillfällen där deltagarna interagerar med varandra, eller med någon annan. Var och en har bara naturen och sig själva.

Det är där det blir intressant. I början handlar serien om människan mot naturen. De kommer dit med en ryggsäck med grejer och de behöver upprätta ett läger, hitta vatten, lära sig var maten finns. När rutinerna är satta handlar det bara om att härda ut. Vänta på att något händer som gör att de bestämmer sig för att ge upp. Den här väntan ger tid för eftertanke, och var och en rannsakar sig själv. Här blir det så tydligt hur viktig ens mentala tillstånd är för att man ska klara något sådant. Jag ska inte säga mer, utan jag ska bara varmt rekommendera den här serien, så får ni se själva.

Nu preppar jag själv inför Kungsleden i augusti, och i nästa inlägg tänkte jag prata om Gröna Bandet. Varför, hur och allt det där.

God tur!

Sörmlandsleden etapp 7 och 8

Hur förbereder man sig inför något så stort som en 1 300 km lång vandring över cirka 60 dagar i den svenska fjällvärlden?

Genom att gå. Långt, länge och ofta.

Förra helgen drog jag ut på Sörmlandsleden, etapp 7 och 8 från Lida till Östertälje. Så här blev det, under en dag som utlovade mest sol med spridda skurar:

Alldeles intill golfbanan. Där blev jag stående en lång stund. De spridda skurarna utvecklades till ett riktigt hällregn och jag fick stå och kura en bra stund under några höga granar. Det hade duggat ända från Lida men först vid golfbanan släppte det loss.

Får man ingen busskur gör man det bästa av saken.

Någon som vill öva längdhopp?

Regnet gjorde det lerigt och jag drattade på ändan vid ett tillfälle. När jag kom hem och plockade ur ryggan såg jag att jag hade krossat min matkåsa i fallet. Men inget ont som inte har något gott med sig, för då fick jag en ursäkt att skaffa en ihopfällbar kåsa istället. :-)

Etapperna 7 och 8 är helt okej, men på etapp 8 kändes vissa delar lite väl som transportsträcka, även om det tidvis var riktigt fint. Jag var också rätt trött i benen då och hade inte riktigt energi att uppskatta det som faktiskt var fint, samtidigt som jag lade mycket tid på att fäkta bort myggen, som var talrika i skogarna.

Totalt blev det 27,5 km av att ta sig till Lida och sedan gå etapperna. Jag är helnöjd! I helgen hade jag tänkt gå Lida-Handen, men blev bjuden till Tyresö och fick se lite av vackra Tyresta på en långpromenad istället. Man ska absolut inte underskatta naturen i Stockholmsområdet, har jag lärt mig på mina fyra år här. Det finns naturpärlor överallt.

Nästa äventyr blir Kungsleden. Jag drar dit så snart semestern börjar i augusti och vandrar till Nikkaluokta. Blir det fint väder tar jag Kebnekaise också.

Hej hopp!

Det blev ingen hajk. Det blev något annat.

De inställda pendeltågen nu i juli utlöste en kedja av beslut. Jag bestämde mig för att cykla Älvsjö-Södermalm under den perioden så man slipper trängas på buss och tunnelbana. Min gamla damtralla är för seg för något sådant, så jag bestämde mig för att köpa en ny och mer responsiv cykel. Men vad skulle det bli av damtrallan då? Stålmorsans barndomskompis var villig att köpa den för en femhundring.

Hur får man en cykel de dryga tolv milen från mig till Eskilstuna?

Man cyklar!

Jag hade redan cykelväskor från en cykelhajk som jag gjorde för hundra år sedan, och det var jättekul att få användning för dem igen. Planen var att sova mellan Strängnäs och Stallarholmen, och sedan cykla de sista milen på söndag förmiddag, lagom till Stålmorsan och jag skulle titta på en sommarstuga.

Strax före avfärd. Obligatoriska bananer!

Att ta sig ut ur Stockholms län var lättare sagt än gjort. Google Maps kunde jag inte ha uppe hela iden, Terrängkartan var svårläst, och jag svär att skyltningen i områdena föreslog en annan väg. Att ta sig till Tumba gick bra, men sedan blev det idel kringelikrokar tills jag kom ut ur Södertälje och kunde cykla på landsvägen.

Det var dock väldigt fint, där bland kringelikrokarna.

Vackra Tumba, innan man kommer in i bostadsområdena.

Strax efter Salem tror jag.

Tog bananpaus vid en av sjöarna innan Södertälje. Skrämde upp en häger också.

Fina trähus i Södertälje. Läste precis en artikel om att trähus kommer igen, och att det faktiskt går att bygga höghus i trä. Coolt!

Utanför Södertälje stötte jag på några touringcyklister. Vi hejade och så var vi förbi varandra. Södertälje var snabbt avklarat; jag åt lunch på Max i utkanten av staden och sedan bar det av, ut på landsvägen. Det var svalt eftersom det hade mulnat på, bilisterna gav mig mycket svängrum (kanske såg jag bara så oberäknelig ut?) och backarna var inte alltför jobbiga. Underbart!

Så fantastiskt många färger på ett och samma fält.

Tog glasspaus i Mariefred och fick se det gamla ångloket köra förbi.

Tredje gången jag såg hägrar på en och samma dag.

Älg! Jag som hade varit purken några dagar tidigare för att jag, som bor i Sverige, inte sett många älgar alls i mitt liv. Universum måste ha lyssnat.

Tanken var att ha en liten minihajk, men väl i Stallarholmen ändrar jag mig. Det är fyra mil från sovplatsen hem till Eskilstuna, som jag måste klara av på morgonen innan vi åker halv elva. I så fall måste jag gå upp ohemult tidigt. Alternativet är att tillryggalägga alla mil på en och samma dag, och jag känner mig full av energi. Halv fem ringer jag från Strängnäs och säger att jag kommer en dag tidigare.

Sedan kör jag omedelbart vilse. För en cyklist är det läskigt att köra på en rätt vältrafikerad väg som skyltar mot E20. Jag visste att jag skulle behöva köra mot E20 och ta en avfart innan motorvägen för att komma in på gamla Strängnäsvägen, men jag upptäckte inte att det fanns två avfarter. Jag tar den första avfarten och hamnar prompt i Vansö. Och då tog jag ändå upp Google Maps, vars dam sa "cykla västerut" och kompassen visade ju västerut. Det hjälpte inte. Inte alls. Nu är det tur att jag cyklat Strängnäs-Eskilstuna tidigare, för nu visste jag att Vansö inte låg på vägen och att jag cyklat fel. Jag sätter mig i skuggan vid Vansö kyrka och äter middagsmackorna som egentligen var lunch och nu blivit alldeles mjuka. Tur i oturen är i alla fall att jag inte behöver köra samma väg tillbaka utan kan ta en genväg som leder ut på gamla Strängnäsvägen, men humöret har pyspunka och jag trampar vidare på ren tjurskallighet. Nu är solen framme också så det blir varmt.

De sista 26 kilometrarna var en utmaning. Gamla Strängnäsvägen är tidvis rätt kuperad och min treväxlade damtralla tar inte uppförsbackarna så bra. Samtidigt hade jag brist på vatten eftersom jag inte hittade macken jag räknat med i Strängnäs, och jag är expert på att underskatta mitt närings- och vätskebehov. Jag är bara inte van vid det här; jag har varit gamer och soffpotatis.

Ju närmare Eskilstuna vi kommer, desto flackare blir landskapet. Jag har ingenting emot det här eftersom det känns vindstilla och jag bara är glad att slippa backarna. På transportsträckan kan jag drömma mig bort, och det gör jag, med undantag för ett tillfälligt stopp vid en runsten. Nu är jag trött. Riktigt trött. När jag når Kjula uteblir hurraropen och jag cyklar in i Eskilstuna på tvåans växel, för jag orkar inte med trean längre. Sedan är jag hemma hos Stålmorsan, får en glass i handen och kan sitta ner.

Det blev ingen hajk. Det blev en heldagstur, men det blev å andra sidan en av de trevligaste heldagsturerna jag haft.

Raksträckan till Eskilstuna. Fint, men varmt.

Epilog: På söndagen har jag så ont i knäna att jag tror att de har pajat. Det här känns inte som någon träningsvärk jag haft tidigare. Som tur är sitter vi mest i bilen och gör korta promenader, men varje gång jag rör lite på benen gör det ont i låren och knäna en lång stund. På söndag kväll får jag ta en ipren för att kunna somna, men på måndagen känner jag mig som pånyttfödd; som om jag varit till verkstaden och blivit totalrenoverad. Kroppen är ett under.

Trevlig cykeltur!